Kulturminnet Herrevägen
under Björnhult i F Husjönäss rote
Skylt saknas
Herrevägen.
Karl XI:s väg Herrevägen, eller Karl XI:s väg som den kallas i byn, är en gammal väg som flitigt användes under 1600-, 1700- och 1800-talen. Den utgjorde en viktig förbindelselänk mellan Småland och Skåne (Danmark). Vägen passerade genom Björnhult och sträckte sig ända upp till Skatelöv. Den slingrade sig fram mellan kullar, kärr och flyttblock och var den enda farbara körvägen mellan denna del av Småland och Skåne. Den har av en Björnhultsbo beskrivits som ”1600-talets E4”. Vägen användes in på 1900-talet, så länge hästen var det främsta fortskaffningsmedlet. När bilen slog igenom förlorade vägen sin betydelse. Eftersom det saknades en kyrka i närområdet transporterades de döda under en period längs denna väg ända upp till Skatelövs kyrka. Järnsmälteriet Det har berättats att det söder om vägen fanns ett äldre järnsmälteri. Där ska ha funnits en masugn där myrmalm smältes – malm som togs upp ur bäckar och kärr, vilket är rimligt då marken i området är järnhaltig. Vid platsen finns ett äldre dammfäste, där det sannolikt har legat en skvaltkvarn. Vattnet från denna kan ha använts i samband med smältverksamheten. De två barndomsvännerna Justus Johansson i Björnhult och Henrik Johansson från Ulriksmåla berättade på 1970-talet att det under deras barndom och ungdom fortfarande fanns en tydlig ruin efter smälteriet. När murverk senare behövdes i bygden hämtade man sten från platsen, vilket bidrog till att ruinen successivt förstördes. Sägnen om Karl XI Generation efter generation har återberättat historien om att Karl XI skulle ha färdats längs denna väg i samband med spaningar efter ett järnsmälteri där smålänningar göt kanonkulor under det svensk-danska kriget 1676–1679. Det berättas även att han ska ha ställt ifrån sig sin häst vid en inäga i närheten när han besökte platsen. Denna inäga kom därefter att kallas Kalles heja. Av allt att döma rör det sig i så fall om ett privat smälteri. Att det skulle ha varit ett statligt järngjuteri framstår som mindre sannolikt. Det förefaller också osannolikt att ett kanongjuteri skulle ha placerats så nära den dåvarande danska gränsen. Det är dock möjligt att järn i form av tackor kan ha levererats till kronan, även om detta inte har kunnat beläggas i källorna. Det finns inga kända uppgifter som styrker att ett statligt järngjuteri funnits här under 1600-talet eller att kanonkulor levererats till Karl XI från platsen. Sammantaget bör berättelsen därför betraktas som en sägen eller skröna, även om den har levt kvar i lokal tradition under lång tid. Uppgifter från Smålandsposten Även Smålandsposten har rapporterat om ett äldre gjuteri i området. Ur Smålandsposten, nr 172, lördagen den 7 november 1903: ”Spår av industri. Till Smålandsposten skriftes: ’Å hemmanet Björnhult i Härlunda socken. Liksom i ett närliggande hemman i Skåne har i utmarken hittats gamla högar af jernslagg, som i förening med andra tecken utvisa, att något jernbruk i mindre skala varit anlagt därstädes. Råvaran har förmodligen funnits i en närliggande bäck. Traditionen vill veta att snapphanar på sin tid haft en ”mekanisk verkstad” der i orten. Göingarna äro af gammalt bekanta för sin färdighet i smidesväg; dessa kallade snapphanebössorna vitsorda detsamma. Dessa på sin tid fruktansvärda vapen, af vilka några exemplar ännu äro till varandes, ådraga sig ännu beundran för sin smäckra modell och goda egenskaper som skjutvapen. I sammanhang härmed kan nämnas att bössfabrikationen i orten äfven följdt med sin tid. Så till exempel tillverkas hagelbössor inom Örkened, som alltid ansetts som de bästa i marknaden. Särskilt äro stockarna mästerverk i skulpturkonst." Källor: Smålandsposten, intervju med Henrik Johansson, Spjutaretorp och Justus Johansson, Björnhult, 1970-tal. Smålandsposten 7 nov 1903. Muntlig tradition nedtecknad i samband med studier av Björnhults historia. Text: Ingrid Johansson, 2026
