Kulturminnet Sågverksgrund 2
under Björnhult i F Husjönäss rote
Skylt saknas.
Träindustri (gammal sågverkslämmning)
I Björnhult finns två lämningar efter sågverksgrunder. Sågverksgrund 1 och Sågverksgrund 2. Texten avser båda sågverksgrunderna. Under 1900-talets första årtionde planerades en delning av Björnhults gård mellan bröderna Johan och Henrik Pettersson, vilken fullföljdes genom laga skifte år 1909. För att genomföra gårdsköpen samt de omfattande nybyggnationerna och vägarbetena krävdes kapital. På utägorna fanns tillgång till skog av god kvalitet, vilket möjliggjorde avverkning och därmed inkomster. Det mindre sågverk som drevs i byn av Sven Magnus Svensson hade dock inte kapacitet att hantera större skogsavverkningar. I Duvhult utanför Lönsboda fanns däremot Olof Jönsson, som ägde en mindre ångmaskin och en sågbänk. Hans verksamhet var mobil och han flyttade utrustningen till de platser där avverkning skedde. Ångmaskinen transporterades med tre hästar: två som drog och en som bromsade. Vid brantare backar fick samtliga tre hästar dra. Olof Jönsson åtog sig att såga upp virke i Björnhultsskogen. Transporten från Trulsatorp till Björnhult, en sträcka på cirka tre kilometer, var besvärlig och tog flera dagar. Vägen var i dåligt skick och krävde på vissa ställen att stenar sprängdes bort innan transporten kunde genomföras. Arbetet vid sågverket krävde flera personer: hjälpskärare, maskinist för ångmaskinen, en person som tog hand om och staplade bräderna samt en som tog hand om restprodukterna. En del av avfallet användes som bränsle i ångmaskinen. Maskinisten hade även ett särskilt ansvar för brandberedskap. Sågverket placerades först på Johans mark, i den norra delen av ägorna. Tillgång till vatten var avgörande för driften, varför sågen anlades i anslutning intill en bäck. Under två år bedrevs sågning på denna plats, vilket skapade arbete för människor i bygden. Avverkningen utfördes vintertid, då virkeskvaliteten ansågs vara bättre. Huggarna arbetade i lag om två personer, och timret kördes fram med hästar och oxar. När virket torkat transporterades det till Lönsboda, där det lastades på järnvägsvagnar för vidare transport. Efter två år flyttades ångmaskinen och sågen söderut till Henriks mark, där verksamheten fortsatte under ytterligare två år. Skogsavverkningarna bidrog till ökad aktivitet i Björnhult under dessa fyra år. Flera huggarlag arbetade i skogen, och bönder från trakten deltog med hästar och oxar för att transportera fram virket. Arbetskraft fanns att tillgå och verksamheten gav sysselsättning åt många i bygden. När sågningen avslutats inleddes nästa fas – kolningen. Stora mängder skogsavfall fanns kvar och togs tillvara genom framställning av träkol. Arbetet utfördes av ett gift par från Duvhult: kolaren Aspling och hans hustru Lena. Under arbetsperioderna bodde de i en jordkoja vid arbetsplatsen, belägen där sågverket tidigare stått. Deras arbete bestod i att samla och transportera fram skogsavfallet samt att kola det. De använde en häst i arbetet. Den färdiga kolen packades i jutesäckar och transporterades till Lönsboda, där den såldes till en smed. Kolningen i Björnhult pågick fram till år 1919. Hembygdsföreningen i Häradsbäck har vid två tillfällen organiserat kolbränning: kolmilan Anna, år 2007 och kolmilan Sally, år 2015. Ronny Henriksson i Björnhult iordningställde ett markområde i Björkeslätt där kolminorna uppfördes. Bilderna nedan (foto: Jonas Johansson) är från kolmilan Anna. Bilder och bildspel från kolmilan Sally finns på Härlunda hembygdsförenings hemsida.
Källor Muntlig tradition nedtecknad i samband med studier av Björnhults historia:
Kjell-Åke & Ingrid Jönsson, 2021
Edvin Henriksson, Björnhult, 1997 Text: Ingrid Johansson, 2026
