Soldattorpet Soldattorp No 11
under Torbjörnahult i B Långhults rote
Detta är platsen för soldattorpet No 11 i Torbjörnahult före det laga skiftet 1851. Då flyttades soldattorpet till en ny plats vid Buskatorpet vid gränsen mot Långhult. Soldattorpet kallas då för Statslund. Riksantikvarieämbetet beskriver lämningen såhär: "Torplämning, ca 40x25 m (Ö-V), bestående av 2 husgrunder. De är 5x4 m (SÖ-NV) resp. 6x3 m (ÖSÖ-VNV), med kallmurade väggar intill 1,7 m h. Båda grunderna är ingrävda i backen. I ena grunden finns ett spisröse." I detta soldattorp nära gårdsstaden i Torbjörnahult bodde soldater från 1689, då den förste soldaten, enligt Centrala Soldatregistret, hette Per Nilsson. Därefter bodde här sju soldater med sina familjer fram till 1856. Soldaterna tillhörde Majorens kompani på Kronobergs Regemente i Växjö. Systemet med indelta soldater startades av Karl XI 1682 och upphörde 1901. Det var rotens bönder som rekryterade och föreslog soldat för sin rote och sitt soldattorp. Det var också rotens bönder som skulle försörja sin soldat och se till att han hade en bit jord att odla. Yrket gick ofta i arv från far till son och det var inte ovanligt att även döttrarna gifte sig med en soldat. Soldaten skulle vara läs- och skrivkunnig vilket ofta ledde till även andra uppgifter och uppdrag i socknen. Den indelte soldaten ansökte om avsked i femtioårsåldern och kunde ibland uppbära en sorts pension som gratialist. Mellan åren 1709 till 1728 hette soldaten Nils Mickelsson Björn och under hans tid tillkom ytterligare en s k "Wergeringskarl" under året 1718 (se utdrag ur Generalmönsterrullan nedan). Hans Högman skriver följande på sin hemsida "Militaria": "Under Karl XII och Det stora nordiska kriget började rusthållare och rotehållare att skaffa reservkarlar, sk vargeringssoldater. Andrabenämningar är vargeringskarl och vargeringsman. De mönstrades och övades påhemorten men skulle enbart användas till komplettering av de ordinarie regementena. De skulle snabbt kunna gå in vid förfall av den ordinarie soldaten. Ett skäl till att man började använda vargeringssoldater var att rotebönderna ville slippa att själva behöva inställa sig till krigstjänst om de inte lyckades skaffa fram en ny soldat i tid. Detta kunde vara svårt i krigstider." 
Det var inte ovanligt att soldatyrket gick i arv. Sven Mattisson Björndahl, som var soldat här i Torbjörnahult, fick en son, Bengt Svensson Grahn, som antogs som soldat som 20-åring i grannbyn Långhult 1784. Han flyttade då in i Soldattorp No 10 i Långhult. När hans far begär avsked 1788 blir han och hustrun och några barn inhyses hos sin son. En av soldaterna blev Korpral, Anders Carlsson Thorn. Han verkade i hela 40 år och slutade som gratialist. Gratial utdelades inte automatiskt bara när soldaten hade passerat en viss åldersgräns (50 år) och tjänstgjort i minst 25 - 30 år vid avskedet. Vanligen krävdes även ett hedrande uppförande under hela tjänstetiden - tjänat väl - (dvs goda vitsord) samt att soldaten bedömdes sakna förmåga att försörja sig själv efter avskedet. I Generalmönsterrullan för Anders Thorn står att han bevistat krigen 1806, 1807, 1808, 1809, 1813&1814. Han hade alltså varit med i Napoleonkrigen och det sk Pommerska kriget. Korpral Thorn flyttade efter avskedet till torpet Thorsjö. Den siste soldaten i detta soldattorp blev Sven Olofsson Hult som tillträdde 1831 och lämnade 1856, då han flyttade in i det nya soldattorpet Statslund. Familjen bodde även i torpet Femlingelund i Vashult 1847-1856. Källor: Kyrkb. Hus.l. och LHK, Hemsida MILITARIA, Hans Högman.
